Att mista två personer på kort tid, att se deras namn bredvid varandra på kylskåpet, att man sett dom för en sista gång, det gör ont. Och det är ingen liten smärta, det gör ont, ont som fan. Allt är så ofattbart, älskade farfar och älskade morbror. Varför ni? Varför var just ni tvungen att ta ert sista andetag och lämna oss andra. Varför?
Jag känner så jävla mycket medlidande för dig, Ida. Jag tycker själv att ALLT hände på exakt samma gång, alla försvann, Nix dog efter pappa och allt kändes att gå käpp rätt åt helvete.
Det kommer inte att gå över, det som du känner, men det kommer att bli betydligt lättare med tiden. Även om du ibland kanske känner igen en doft, en låt eller något annat så att den där känslan kommer tillbaka... släpp ut det och tänk sedan på alla de BRA minnena du har med din farfar och morbror. Tänk på allt som gjorde dem så speciella för dig. Det är egentligen det enda rådet jag kan ge dig för det har hjälpt mig.
Smsa, skriv, hör av dig... jag finns för dig och det jag kanske inte vet exakt hur du känner men jag vet hur det är att förlora någon av sina närmsta <3
